Fars dag

Jag hade en gång en pappa. Han finns inte mer, men minnena finns kvar i mitt hjärta. Det finns så mycket jag skulle vilja berätta för honom. Om mitt liv, min man och mina barn. Det finns också många frågor jag skulle vilja ställa. Om hans liv. Jag kommer aldrig att få göra det, men det är ändå en dröm jag har.

Jag älskar min pappa oavsett vad jag har fått höra. Vad än mina syskon berättar, så finns den varma känslan kvar. Kärleken från honom, sångerna han sjöng för mig och stoltheten över att han var min far. Jag vet att han hade sidor som inte var de bästa, men vem har inte det? Han, som alla andra, blev formad av sin uppväxt, samhällets förhållanden och sitt arbete. Jag kan önska att det hade varit annorlunda, men jag kan inte klandra honom.

Min mor sa aldrig ett ont ord om honom till mig. Visst hade han sidor som gjorde att de inte kunde leva tillsammans till slut, men han var alltid Mannen i hennes liv. Det fanns aldrig någon som kunde mäta sig med honom. Det fanns aldrig någon som kunde ersätta honom. Han var och skulle förbli den ende i hennes liv.

Jag gjorde inte saker och ting lättare för honom. T ex då, när jag elva år gammal, bestämde mig för att jag inte förstod finska och sa till honom att jag inte förstod vad han sa. Vi kunde inte längre prata med varandra per telefon. Varför gjorde jag det? Har ingen aning och jag har alltid ångrat det.

Ni som fortfarande har era pappor i livet, tänk på att berätta vem ni har blivit och ställa era frågor, så länge det går. Om ni har saker ni vill säga och veta förstås. Alla har inte det, tyvärr. Någonstans har det kanske gått riktigt fel. Jag kan tycka att det är viktigt att berätta också det, för att få en respons. Kanske har er far inte förstått eller haft en aning om era tankar och upplevelser. Tänk om det bara är en lång kedja av missförstånd! Då är det dags att tala om det.

Postat den 14 november, 2010 av Sheila. (Uudelleenjulkaistu kirjoittajan luvalla).